Märkning ska finnas
Alla sötningsmedel som finns i ett livsmedel ska anges på förpackningen så att de kan identifieras av konsumenten. De ska anges med funktionsnamn och identitetsnummer (E-nummer). Ett livsmedel som innehåller aspartam ska märkas med "sötningsmedel" och E 951 (E-numret). Livsmedelsverket har inga speciella rekommendationer vad gäller konsumtion av sötningsmedel förutom den generella rekommendationen att det av JECFA/SCF föreslagna ADI-värdet inte bör överskridas. Däremot har Livsmedelsverket som policy att man i så stor utsträckning som möjligt ska undvika att använda tillsatser i barnmat.
Tabell 3. Översikt över de sötningsmedel som finns i Sverige.
ENERGIGIVANDE SÖTNINGSMEDEL
|
ICKE ENERGIGIVANDE SÖTNINGSMEDEL
| ||
Sockerarter
|
Sockeralkoholer
|
Syntetiska
|
Icke syntetiska
|
Sackaros (vanligt socker)
|
Sorbitol
|
Acesulfam K
|
Taumatin
|
Fruktos (fruktsocker)
|
Mannitol
|
Aspartam
|
Neohesperidin DC
|
Glukos (druvsocker)
|
Xylitol
|
Cyklamat
| |
Laktos (mjölksocker)
|
Isomalt
|
Sackarin
| |
Maltos (maltsocker)
|
Laktitol
| ||
Maltitol
| |||
Två grupper av sötningsmedel
Sötningsmedel indelas vanligen i två grupper: energigivande och icke-energigivande (tabell 3). Till energigivande sötningsmedel hör dels de naturliga sackariderna, till exempel glukos, fruktos och sackaros, dels sockeralkoholerna, till exempel sorbitol, mannitol och xylitol (tabell 3). Sockeralkoholerna har i regel låg sötningseffekt och är hälften så söta eller lika söta som vanligt socker. De omsätts i kroppen som sackaros och ger nästan lika mycket energi.
De flesta sockeralkoholer förekommer i naturen. Sockeralkoholerna absorberas i allmänhet långsamt och ofullständigt. Intag av större mängder leder ofta till att vatten hålls kvar i tarmen, vilket kan orsaka diarré. Det förekommer stora individuella skillnader i känslighet för dessa bieffekter. I övrigt har sockeralkoholerna låg giftighet (toxicitet). Sockeralkoholerna kan ersätta socker i många olika typer av livsmedel, till exempel i konfektyr, glass, sylt och bakverk. Det finns inget definierat acceptabelt dagligt intag för sockeralkoholerna och de kommer inte att behandlas ytterligare i denna artikel.
Icke-energigivande sötningsmedel har jämfört med vanligt socker en kraftig sötningseffekt och kallas "intense sweeteners". Dessa konstgjorda sötningsmedel används framför allt för att reducera produkters energiinnehåll och/eller för att framställa alternativa produkter för speciella konsumentgrupper, exempelvis diabetiker. Till denna grupp hör några sötningsmedel som framställs genom isolering av vissa söta komponenter från växter, till exempel taumatin och neohesperidin DC (tabell 3). Dessa sötningsmedel är icke kommersiellt lönsamma att framställa och användningen är därför mycket begränsad. Även de syntetiskt framställda sötningsmedlen, acesulfam K (E 950), aspartam (E 951), cyklamat (E 952) och sackarin (E 954), ingår i denna grupp och de är de vanligaste på den svenska marknaden. Samtliga dessa sötningsmedel har så hög sötningseffekt att endast en mycket liten mängd behöver tillsättas till livsmedlet för att uppnå önskad sötma (tabell 2). Även om till exempel aspartam, som är uppbyggt av aminosyror, ger ett visst energitillskott (cirka 17 kJ/g) tillsätts det i så små mängder att energitillskottet i livsmedlet kan betraktas som försumbart.
De flesta sockeralkoholer förekommer i naturen. Sockeralkoholerna absorberas i allmänhet långsamt och ofullständigt. Intag av större mängder leder ofta till att vatten hålls kvar i tarmen, vilket kan orsaka diarré. Det förekommer stora individuella skillnader i känslighet för dessa bieffekter. I övrigt har sockeralkoholerna låg giftighet (toxicitet). Sockeralkoholerna kan ersätta socker i många olika typer av livsmedel, till exempel i konfektyr, glass, sylt och bakverk. Det finns inget definierat acceptabelt dagligt intag för sockeralkoholerna och de kommer inte att behandlas ytterligare i denna artikel.
Icke-energigivande sötningsmedel har jämfört med vanligt socker en kraftig sötningseffekt och kallas "intense sweeteners". Dessa konstgjorda sötningsmedel används framför allt för att reducera produkters energiinnehåll och/eller för att framställa alternativa produkter för speciella konsumentgrupper, exempelvis diabetiker. Till denna grupp hör några sötningsmedel som framställs genom isolering av vissa söta komponenter från växter, till exempel taumatin och neohesperidin DC (tabell 3). Dessa sötningsmedel är icke kommersiellt lönsamma att framställa och användningen är därför mycket begränsad. Även de syntetiskt framställda sötningsmedlen, acesulfam K (E 950), aspartam (E 951), cyklamat (E 952) och sackarin (E 954), ingår i denna grupp och de är de vanligaste på den svenska marknaden. Samtliga dessa sötningsmedel har så hög sötningseffekt att endast en mycket liten mängd behöver tillsättas till livsmedlet för att uppnå önskad sötma (tabell 2). Även om till exempel aspartam, som är uppbyggt av aminosyror, ger ett visst energitillskott (cirka 17 kJ/g) tillsätts det i så små mängder att energitillskottet i livsmedlet kan betraktas som försumbart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar